Recension – Mafia: Definitive Edition (2024)

Alright, korten på bordet: jag hatade Mafia 3. Det var allmänt tråkigt och en skymf mot denna älskade spelserie, så när det kom fram att dess utvecklare Hangar 13 även skulle ansvara för utvecklingen av Mafia: Definitive Edition – en remake av det första spelet – mottog jag inte direkt nyheten med öppna armar. Men jag erkänner mer än gärna att Hangar 13 verkligen ryckt upp sig och gjort förlagan rättvisa.

Precis som i originalet börjar vår resa mot toppen i botten, där vi som taxichaffisen Tommy Angelo måste köra allehanda löst folk till kyrkan och andra destinationer. Och de är precis lika benägna att gnälla på petitesser som de var förra gången. "Kör på vägen!" vrålar en äldre kvinna när jag tar en genväg över trottoaren; "Du körde precis på någon!" klagar en herre istället för att vara tacksam över att hans 15 minuter långa resa bara tog 4 minuter tack vare mina rallyfärdigheter.

Men detta är som sagt bara början, och det dröjer inte länge förrän jag kör flyktbilar och driver in beskyddarpengar.

"Bilarna känns fortfarande härligt bitiga."

Och jag gillar Mafias inledning. Jag tycker det är roligt att börja som springpojke och jobba sig upp, och det ger en dessutom gott om tid att bekanta sig med spelets fordonsfysik. I originalet är bilarna tidsenligt slöa, tunga och understyrda, vilket visserligen är någorlunda verklighetstroget. Men det blir segt i längden, framförallt eftersom spelet innehåller väldigt långa transportsträckor. I remaken känns det som att man har skruvat upp hastigheten något, men bilarna känns fortfarande härligt bitiga och tunga, speciellt om man väljer "Simulation"-inställningen.

Det går även att hoppa över långa bilfärder om man vill, men detta kan även göras i uppdrag där det faktiskt händer saker på vägen, vilket gör att man efter hoppet hamnar i en mellansekvens som antyder att man råkat ut för något, trots att man inte vet vad. Därför rekommenderar jag personligen att man inte använder denna funktion – att köra bil i spelet är dessutom riktigt roligt, så varför skulle man vilja göra det?

Grafiken och framförallt designen är fantastisk, och det är nästan så att man känner lukten av inrökta taxikupéer och krut. Det enda som inte övertygar är ljussättningen dagtid, som generellt känns väldigt platt och producerar skuggor som inte riktigt känns verklighetstrogna. Att gå in i en gränd med tornande husväggar ett par meter isär eller ett skjul utan fönster borde till exempel vara en ganska mörk historia, men ser här ut som att det är upplyst med spotlights.

"Det är nästan så att man känner lukten av inrökta taxikupéer och krut."

Reflektionerna gör för det mest ett riktigt bra jobb, framförallt vad gäller lacken på bilarna, men kan ibland balla ur lite när man rör sig, vilket i och för sig är vardagsmat när det kommer till screenspace-effekter – visst hade det varit trevligt om raytracing hade funnits som alternativ? Men grafiken är som sagt strålande, framförallt när man glider runt i regnet nattetid och ser neonskyltarna speglas i vattenpölar och lack.

Bilarna som helhet är förresten något som verkligen stjäl showen. De är inte bara väldigt roliga och utmanande att köra, utan ser även helt fantastiska ut. De gamla vrålåken är alldeles fullsmockade med detaljer, och en av mina favoritsekvenser i spelet är faktiskt när man lugnt kör genom ett flervånigt parkeringshus där läckerheterna står uppradade samtidigt som man klättrar våning för våning och får se sin bils fjädring jobba för fulla muggar.

Något som kanske kan sticka i ögonen på de som vant sig vid moderna open world-spel är hur Mafia: Definitive Edition är upplagt, med distinkta uppdrag och kapitel som avlöser varandra. Man springer med andra ord inte omkring i den öppna spelvärlden för att hitta nästa uppdrag eller ägna sig åt bisysslor. Istället finns det ett separat freeroam-läge där man kan härja runt i staden bäst man vill för att hitta unika bilar och andra hemligheter.

Och jag gillar det här upplägget. Att ta sig genom huvudstoryn är väldigt fokuserat och styrt, och så finns den öppna spelvärlden mest där som väldigt vacker kuliss, snarare än att vara ett smörgåsbord av distraherande aktiviteter som lockar bort en från handlingen. Går man in i spelet i tron att det är GTA med kritstrecksrandiga kostymer och "Chicago typewriters" så lär man därför bli besviken.

"Det övergripande narrativet har väldigt bra tempo och är välregisserat."

Över lag har Hangar 13 varit originalet troget, men de har tagit sig vissa friheter med handlingen för att till exempel bygga ut Tommys relation med Sarah, och det övergripande narrativet har väldigt bra tempo och är välregisserat. Allt från dialoger till hur karaktärerna utvecklas känns okrystat, och tack vare röstskådespeleriet känner jag kanske ännu mer för karaktärerna och deras öden än jag gjorde i originalet.

Men alla nymodigheter är inte av godo, och det är framförallt vissa spelmekaniska ändringar som inte riktigt faller mig i smaken. GPS:en gör det till exempel för enkelt att navigera. I originalet blev man bättre och bättre på att känna igen landmärken för att bättre kunna navigera i världen, men i remaken blir det att man istället bara följer vad GPS:en säger, vilket lätt leder till att man inte tar in omgivningarna på samma sätt. Den går heller inte att stänga av, och eftersom den inte bara håller sig till minikartan utan även placerar ut väldigt tydliga vägskyltar vid alla svängar, går den inte att ignorera. I Classic försvinner vägskyltarna, men det hade varit välkommet om man fått välja själv i alla svårighetsgrader.

"Siktet på framförallt pistolerna är så stort & oprecist att man ofta missar."

Även polisen är mindre nitiskt den här gången, även på den mer aggressiva Simulation-inställningen, och det känns som att jag ganska ofta kan komma undan med fortkörning trots att de borde ha sett mig, vilket i min mening är lite tråkigt. Jag gillar konceptet med att behöva ta det lite varsamt i staden eftersom våra gangsters inte vill dra onödig uppmärksamhet till sig, men i Mafia: Definitive Edition kan man ofta ohämmat bränna genom staden. Skulle man få pliten efter sig är den dessutom ganska lätt att fly från.

När det väl uppstår en dust med poliser eller rivaliserande gangsters så är striderna visserligen underhållande, men siktet på framförallt pistolerna är så otroligt stort och oprecist att man ofta missar vad som borde vara klockrena headshots trots att fienden bara står ett tiotal meter bort.

Det kan även vara bökigt att komma ut ur det nya cover-systemet, inte minst om man spelar med tangentbord. För att inte glömma det helt värdelösa slagsmålssystemet, som enbart går ut på att vänta på motståndarens slag, trycka på dodge-knappen och sedan hamra på slagknappen tills vederbörande faller till marken.

Allt som allt är dock Mafia: Definitive Edition inte bara en fantastisk remake, utan ett utomordentligt spel i sin egen rätt. Jag kan därför utan omsvep rekommendera det såväl till fans av det älskade originalet som spelare som aldrig satt tänderna i det tidigare.

Fotnot: Spelet recenserades på PC med i7 8700K, 16 GB RAM, SSD och RTX 3080.